Det här med kärlek.
Jag blir aldrig nöjd, jag söker och söker i hopp och tro om att jag ska hitta det som är perfekt, det som kommer att göra mig lugn och tillfredsställd.
Jag försöker tänka tillbaka på stunder i mitt liv då jag har varit riktigt lycklig, stunder som har betytt något, då mitt inre lugn infunnit sig.
Dessa stunder har nog uteslutande varit med familj och vänner, och hästarna förstås, gemenskap och upplevelser tillsammans med dem.
Jag tror hela tiden att ett förhållande är det som skulle göra mig lycklig till hundra procent, när jag tänker tillbaka har jag inte varit singel mer än ett par futtiga månader de senaste åren. Mina förhållanden har avlöst varandra i någon form av strävan efter lycka och en näst intill panisk rädsla för att vara själv, lämnad, ensam. Jag sa för ett tag sen till en av mina absolut närmaste vänner under våra numera tyvärr ganska sällsynta men ändå återkommande promenader att jag är så jäkla trött på att alltid träffa "rätt sorts killar". Jag påstod att jag vill väl också vara singel som alla andra, varför dyker alltid dessa underbara killar upp som gubben i lådan när jag än en gång (av alla tusen) hävdar bestämt att nu ska jag ÄNTLIGEN vara singel, efter ett kraschat förhållande.
Men jag har nu kommit på mig själv, jag är inte lyckligare lottad än alla andra, jag råkar inte alltid befinna mig på rätt plats vid rätt tillfälle, jag träffar helt enkelt samma människor som alla andra. MEN - jag gör om alla dessa människor till perfekta pojkvänner, är dökär i en vecka (kanske mer hastig förtjusning) och sedan tröttnar jag... BORT BORT BORT, försvinn från mitt liv för alltid. Ungefär så...
Är jag verkligen så rädd för att vara ensam?
Jag gillar att ha någon att ty mig till, någon som alltid är skyldig att lyssna och som man kan ringa och väcka mitt i natten utan att skämmas för att man förstör dennes skönhetssömn.
Varför romantiserar jag alltid förhållanden?
Det slutar ju ändå alltid med att jag tröttnar och allt går åt helvete.
Jag önskar bara att jag kunde trivas bättre i mitt eget sällskap. Att jag inte hela tiden kände att jag behövde någon annan för att bli lycklig, för jag vet att det inte är så egentligen. Det hänger helt och hållet på mig själv.
Jag försöker tänka tillbaka på stunder i mitt liv då jag har varit riktigt lycklig, stunder som har betytt något, då mitt inre lugn infunnit sig.
Dessa stunder har nog uteslutande varit med familj och vänner, och hästarna förstås, gemenskap och upplevelser tillsammans med dem.
Jag tror hela tiden att ett förhållande är det som skulle göra mig lycklig till hundra procent, när jag tänker tillbaka har jag inte varit singel mer än ett par futtiga månader de senaste åren. Mina förhållanden har avlöst varandra i någon form av strävan efter lycka och en näst intill panisk rädsla för att vara själv, lämnad, ensam. Jag sa för ett tag sen till en av mina absolut närmaste vänner under våra numera tyvärr ganska sällsynta men ändå återkommande promenader att jag är så jäkla trött på att alltid träffa "rätt sorts killar". Jag påstod att jag vill väl också vara singel som alla andra, varför dyker alltid dessa underbara killar upp som gubben i lådan när jag än en gång (av alla tusen) hävdar bestämt att nu ska jag ÄNTLIGEN vara singel, efter ett kraschat förhållande.
Men jag har nu kommit på mig själv, jag är inte lyckligare lottad än alla andra, jag råkar inte alltid befinna mig på rätt plats vid rätt tillfälle, jag träffar helt enkelt samma människor som alla andra. MEN - jag gör om alla dessa människor till perfekta pojkvänner, är dökär i en vecka (kanske mer hastig förtjusning) och sedan tröttnar jag... BORT BORT BORT, försvinn från mitt liv för alltid. Ungefär så...
Är jag verkligen så rädd för att vara ensam?
Jag gillar att ha någon att ty mig till, någon som alltid är skyldig att lyssna och som man kan ringa och väcka mitt i natten utan att skämmas för att man förstör dennes skönhetssömn.
Varför romantiserar jag alltid förhållanden?
Det slutar ju ändå alltid med att jag tröttnar och allt går åt helvete.
Jag önskar bara att jag kunde trivas bättre i mitt eget sällskap. Att jag inte hela tiden kände att jag behövde någon annan för att bli lycklig, för jag vet att det inte är så egentligen. Det hänger helt och hållet på mig själv.
Kommentarer
Postat av: Fanny
Varför känner jag igen mig i dina probelm?? ;)
Trackback
